Första bästa
Just nu i mitt liv så håller jag på att bygga upp relationen med mig själv igen. För ett par år sedan när jag flyttade hem till Sverige igen, närmare bestämt 2019 så hade jag hittat motivationen inom mig själv att meditera varje dag, göra healing på mig själv varje dag. Jag var aktiv i mitt yrke och jag var aktiv på min fritid. Jag drack bara vatten, jag åt inget socker, jag åt inget bröd. Jag åt väldigt rent och levde väldigt rent men jag kände mig trött på att vara själv nedstämd över att inte dela mitt liv med någon. Jag har alltid känt mig mer bekväm tillsammans med någon annan och jag började tidigt i mitt liv leva i relationer. Likaså i min förra relation.
Som alla andra så gick allting väldigt fort. Vi flyttade ihop fort, vi gifte oss fort, vi skaffade barn. Sen kraschade allting ganska fort. Nu har jag en dotter på 2,5 och känner mig återigen redo att hitta någon att leva mitt liv tillsammans med. Men innan jag kan hitta den personen så tror jag, att jag måste först lära mig att älska mig själv för den jag är, fylla mitt liv med kärlek, fylla min kropp med glädje och sen dela det jag har inom mig med någon annan. Inte förvänta mig att jag ska få allt det jag behöver ifrån den personen. Det har jag letat efter i relationer förut. När jag gick in i min senaste relation var det för att jag var trött på att behöva göra allting själv. Jag ville ha någon som kunde älska mig så jag inte behövde göra det. Det är inget vinnande koncept att påbörja någonting, skulle jag vilja påstå.
Det jag sliter lite med nu är att min hjärna nästintill konstant söker efter vem det skulle kunna vara. Jag ska inte säga att det är varje person jag stöter på, men det är extremt ofta som min hjärna analyserar alltifrån vad personen säger, var de bor, vad de jobbar med, hur de ser ut, hur gamla de är, om de har barn eller inte. Väldigt ofta analyserar min hjärna hur en person skulle passa ihop med mig. Jag känner att dels är det väldigt jobbigt för att det blir att jag kan liksom inte slappna av. Men sen blir det också en risk att jag kanske bara tar “första bästa”. Dessutom är ingen av de här personerna som jag analyserar på detta sätt någon som visat någon form av intresse att de vill. Jag vet även ingenting om de flesta, de kanske serverar mig mat eller åker buss med mig, går förbi mig på gatan. Det hade ju varit en sak om det bara var personer som jag har interaktioner med och som jag faktiskt vet något om. Men nej, det kan vara någon jag bara ser på bild ibland…
Jag är fullt övertygad om att en man inte väljer vilken kvinna han vill leva med, utan det är kvinnan som väljer mannen och sen tillåter kvinnan mannen att tro att han bestämmer. Jag tror att det är så rätt mycket mellan män och kvinnor, det finns ett ordspråk som säger att bakom varje framgångsrik man står en kvinna. Men det finns inget uttryck som säger att bakom varje framgångsrik kvinna står en man… Min syn är att en man är ingenstans utan en kvinna. En man kan nå väldigt långt utan en kvinna, men utan att ha kvinnan som höjer upp honom och som ständigt pushar honom till att skapa mer, vara mer, bli mer, så har han egentligen ingen motivation att göra det, för att han har ingen referenspunkt.
Det jag inte vill ska ske nu är att allt går för fort. Så det jag är lite orolig för nu är att jag och min hjärna, så fort den första kvinnan visar mig att hon vill någonting, att jag kommer slänga mig in i det och vara trött på att söka, trött på att ta hand om mig själv och trött på att vara ensam. Och det känner jag som ett problem, för jag tror inte att någonting är menat att vara det första bästa. Men sen känns det också lite “vem är jag att sitta här och säger att det inte var menat att vara.” För det var det jag gjorde med min förra relation, nu har jag min dotter och det är ingenting jag ångrar. Jag ångrar ingenting med min förra relation, det är inte så jag menar, jag tror nog att det var menat att jag skulle hamna med min förra relation för att lära mig det jag behövde lära mig, men också att få ha min dotter i mitt liv. För utan att jag hade gått igenom allt det och varit i den relationen så hade hon ju inte funnits. Och den tanken är lite sorglig.
Det jag har bestämt mig för att göra är att inte stressa in i någon relation den här gången. Det är mycket som händer i min hjärna och jag vill analysera extremt ofta. Jag hade skrivit en massa fler olika tankar i mitt första utlägg men har sållat bort lite :) Men nu har jag släppt in er lite grann i alla fall. Hoppas att min poäng kom fram: att det även om det är första bästa eller inte så kommer vi lära oss någonting. Speciellt om det inte blir så som vi hade tänkt oss eller som vi ville ha det.
