Är glaset halvfullt eller halvtomt?

I min familj, på den manliga sidan av vårt arv, har vi en extremt hög standard på oss själva. Ingenting är bra nog, allt kan bli bättre… Det har gjort att för mig är det svårt att känna mig tillräcklig och värdefull. Inte att jag inte har något värde alls utan mer att jag inte är värdig att uppnå lycka. Det ska alltid vara en strävan efter att bli bättre, ha det bättre och må bättre, på alla plan. Denna maniska jakt har satt skygglappar åt alla håll när det kommer till att jag ska se på mitt liv här och nu och analysera det. 

Det känns aldrig bra, det är alltid någonting som gnager. Som ett exempel, en liknelse. Säg att jag ska städa mitt hem och efter 1h har jag dammsugit, dammat, diskat, plockat i ordning allt prylar och städat toaletten. Nu är det dags att torka golven. Det orkar eller vill jag inte göra, vilket jag lyssnar på. Det finns ju faktiskt fler dagar och allt måste inte göras samtidigt. Men lik förbannat sitter jag där sen och ser ner på mig själv, är negativ mot mig själv, tycker att jag är misslyckad och inte bra nog. Inte värdig att ha det fint runt om mig. Istället för att torka golven nästa dag, tar det 1,5 vecka tills nästa gång jag städar. Och då gör jag om samma sak igen. Missförstå mig rätt i denna liknelse. Själva städandet gör inte att jag tänker på detta sätt, men det är enklare exempel än att gå in på vad som verkligen bringar dessa tankar. 

För cirka 1 månad sen var jag i Spanien för att fira min fars 70 årsdag och då samtalade vi i familjen om just detta fenomen. Att se glaset som halvtomt istället för halvfullt. Att fokusera på det lilla lilla negativa som är kvar att uträtta, det lilla som kunde varit bättre. Istället för att fokusera på att jag faktiskt städade det mesta i mitt hem. Igår kväll pratade jag med min guide om det samma. Även hon påminde mig tydligt om hur långt jag kommit, hur mycket jag gör för att ha det bättre och att DET TAR TID!

Jag tror att det är den jobbigaste aspekten jag upplever just nu, att saker och ting tar tid. Jag har under många år observerat beteenden och ageranden som jag gör dagligen i olika och en del väldigt lika situationer. Jag tror mig ha en liten aning om varför, men det jag vet med säkerhet är att jag vill att det ska ta slut. Det är beteenden som funnits med mig ända sedan barnsben. Det är mönster jag vill släppa taget om. Jag tänkte då att jag skulle ta och göra mitt bästa med att vara snäll mot mig själv, ha tålamod och fokusera på det fantastiskt fina jag har i mitt liv.

Som min dotter, mitt solsken. Mina föräldrar, vilka otroligt starka och kärleksfulla arketypiska “parenteser” som håller om mig i vått och torrt. Mina syskon, dessa två individer som det saknas ord för att beskriva och samtidigt kan det räcka med ett; KÄRLEK. Mina vänner, kollegor och speciellt två nya vänskaper som blossat upp den senaste tiden. Fina Frida som jag jobbar natt med, du minner mig om min syster med ditt sätt att bry dig när du märker det behövs samtidigt som du håller mig på tå med din humor. Hasse, du otroliga man! Dig ser jag verkligen fram emot att utforska livet med! 

Vad säger du? Ska du följa med mig på en positiv resa? Det kostar ingenting och jag har testat många gånger förut, det fungerar verkligen! Försök ditt bästa att bli medveten om när du tänker negativt. Vänd det sen med 10 positiva saker, det kan vara vad som helst. Har du svårt att börja, ta några enkla om dig själv “jag är snäll, jag är omtänksam, jag är en bra pappa, jag är duktig på att köra bil”. Eller använd tacksamhet, vilket är än stakare!! “Jag är tacksam för min dotter, min familj, mitt hem, mitt jobb, mina pengar så jag har mat och husrum, min bil, min kropp, att jag lever”. Och så vidare. 

Testa och återkoppla gärna om hur det går!